här kommer förresten två suddiga bilder från banträningen som inte gick överdrivet bra.





Det är så sjukt jobbigt när man vet att man äger en häst som skulle kunna hoppa hur
 jävla högt som helst, men som inte har nerver som håller. Han blir alltid jättenervös
 och det behöver han lära sig att kontrollera.


Som tur är brukar jag inte stressa upp mig på tävlingar och jag blir inte heller speciellt nervös,
 mest taggad. Det enda man kan göra med Calle är att försöka lugna honom,
 bli arg funkar aldrig när han är upprörd för då blir det tusen gånger värre.
Sen har han perioder med, som alla andra hästar också har men hans
är extremt tydliga! vissa perioder är han jättelugn och hoppar allt med frid och fröjd,
 andra perioder (som nu) är han helt insane och rusar mot hindrena som om han hade myror i baken.

Sen är han den mest känsliga häst jag suttit på. Flyttar du dig lite i sadeln,
 byter han galopp och lutar du dig lite tillbaka eller kniper med skänklarna så kan han göra halt
när man egentligen bara skulle ta en förhållning.
Det är på både gott och ont, jag gillar känsliga hästar och det är också dom som ofta blir något bra,
 men det tar sjukt lång tid att rida in sig på dom och hitta alla knappar.
Jag har kommit en bit på vägen i alla fall, men har långt kvar.
Om några år tror jag vi är världens bästa team. Tur jag är lika envis som min häst.